necroblue

Jag känner mig otroligt ensam just nu och jag gillar inte det alls. Jag hatar det rent utsagt. Det känns som om jag blir fängslad av något slags mörker. Just i denna stund vill jag bara skrika och bryta mig lös från allting. Jag har även tänkt mycket, att avsluta denna existens på jorden är dock inget alternativ i denna situation, eller ja, inget alternativ över huvudtaget, vilken situation det än gäller. Jag är förfärligt less på denna ensamhet och jag vill bara att den försvinner. För alltid.

"Thank you music, for being there when nobody else is". Musiken är en flykt ifrån verkligheten, den ända sanna vän jag egentligen har och utan musik vet jag inte vad som hade hänt med mig. Tecknandet är också en del av mig som alltid finns till hands. Det är de enda sättet jag kan uttrycka mig fritt utan att säga någonting. Även i mitt musikskapande så kan jag lägga ner delar av min själ i utan att behöva säga någonting.